Svårt att bli gravid - Ofrivillig barnlöshet och vår resa

Barn är ingen självklarhet eller något som kommer på beställning - det har vi fått lära oss den hårda vägen. Barn är en gåva som man, om...


Barn är ingen självklarhet eller något som kommer på beställning - det har vi fått lära oss den hårda vägen. Barn är en gåva som man, om man är riktigt lyckligt lottad, får ta emot.

Det har varit, och är ibland fortfarande, en skam att behöva erkänna att vi har svårt att få barn och att det är på grund av mig och min kropp. Det tog tid innan jag kunde lägga skuldkänslorna åt sidan och inse att jag faktiskt inte kan rå för att jag är sjuk.

Innan jag går vidare med vår resa så vill jag börja med att säga att när det kommer till ofrivillig barnlöshet så finns det alltid någon som har det värre. Några som får kämpa åratals med IVF, några som får upprepade missfall gång på gång och några som, hur de än försöker, aldrig får uppleva en graviditet och jag försöker inte likställa vår resa med deras utan jag vill bara berätta om min personliga upplevelse - som jag önskar ska skapa en medvetenhet och ett hopp.


Låt oss gå tillbaka några år i tiden. Till när två bestämde att de ville bli tre.

Det första halvåret av "försökandet" så var vi positiva och avslappnade men ju fler månader som passerade och ju fler test som avverkades så började vi fundera på om något var fel. Eftersom allt upp till tolv månader anses som normalt (8 av 10 par blir gravida inom den tiden) så gör landstinget ingen utredning förrän man har försökt i ett år så när vi hade passerat den magiska gränsen tog vi kontakt med reproduktionscentrum här i Uppsala.

Vi var såklart välkomna dit men vi fick vänta i ungefär två månader på att få en tid - och två månader vid den tidpunkten kändes som en halv evighet. Det var en jobbig väntan för vi undrade hela tiden om det var något fel, vem det i så fall var fel på och om vi skulle kunna få någon hjälp.

Första besöket hos reproduktionscentrum var egentligen bara ett samtal (och blodprover för att se att vi inte hade smittosamma sjukdomar) och vi blev informerade om att vi skulle få en kallelse till nästa besök då maken skulle få lämna prov och jag skulle undersökas. Det blev ytterligare två månaders väntan (och såklart negativa graviditetstest där emellan) innan vi fick komma tillbaka. Makens prov såg bara fint ut och vid undersökningen av mig så kunde de snabbt konstatera att felet låg där - i min kropp. Jag blev diagnostiserad med PCOS. Det var både en sorg och en lättnad att få det beskedet. Det var skönt att slippa ovissheten och faktiskt få svart på vitt vad som var fel men också jobbigt att veta att jag var orsaken till att vi inte hade blivit gravida. Att jag inte fungerade som en kvinna ska fungera.

När diagnosen var ställd så kunde de erbjuda oss hjälp i form av hormontabletter (pergotime) som skulle hjälpa till att framkalla ägglossningar men innan jag fick börja med dem så skulle jag få göra en äggledarspolning. Spolningen ingår i utredningsprocessen för att man ska kunna se att det inte är något stopp i äggledarna och jag kan ärligt säga att det är bland det värsta jag har varit med om, men det visade i alla fall fritt flöde i båda äggledarna - en god förutsättning för att kunna bli gravid alltså.

Så var då utredningen avklarad och jag fick påbörja min första kur (av tre) med pergotime för att framkalla en ägglossning. Medicinen fungerade - men jag blev inte gravid. Det tog hårt. Denna eviga berg-och-dalbana av hopp och förtvivlan. Hoppet innan ett test eller mens och förtvivlan när det där blanka testet stirrar på en eller när tant röd dyker upp.

Efter en månads uppehåll (effekten från medicinen sitter tydligen kvar även nästkommande månad) så var det dags för kur nummer två och även den resulterade i en ägglossning. Vi hade bestämt oss för att ta ett test på midsommarafton då mensen ungefär skulle komma. Jag låg kvar extra länge i sängen den morgonen, bad och utgöt mitt hjärta inför Gud och sköt upp testandet så länge det bara gick - för jag visste att när jag tar det där testet och om det visar negativt så kommer hoppet att lämna och bytas ut mot den där sorgen som jag var så van vid. Jag samlade kraft och tog testet, la det ifrån mig, satte timern på telefonen och jag väntade.

Telefonen pep och det var dags att titta på testet. Jag visste så väl hur de där testen såg ut, hur fruktansvärt vitt och blankt de hade stirrat på mig under så lång tid men nu plötsligt fanns det något annat som stirrade på mig. Två streck. Jag står och tittar på testet ett bra tag för jag tror att jag bara har inbillat mig och att strecket ska försvinna, men det försvann inte. Jag gick in till sovrummet och det enda jag fick fram (skrek snarare) var makens namn och han vaknar upp i chock och förstår inte vad jag håller på med. Jag får ut ett "kom" och sedan började jag att gråta. Vår nästan två års långa väntan var över. Det fanns ett barn i magen. Det barnet har precis fyllt ett år nu och vi känner oss så oerhört välsignade över henne och över det faktum att vi ska få bli tvåbarnsföräldrar. Våra mirakelbarn! ❤ Tack Jesus!

Det här var bara en sammanfattning av vår resa, det kan hända att det kommer mer djupgående inlägg av vissa delar framöver - när och om jag känner mig mogen för det. Bilden ovan är från augusti 2013, när vi fick se vår dotter för första gången i vecka 11. 

Jag svarar gärna på eventuella frågor och kommentarer om jag känner att jag kan, orkar och vill svara på just den frågan. ❤ Kram från mig!

Liknande inlägg

16 kommentarer

  1. Här sitter jag och gråter....det du skriver berör. Att få barn är verkligen en gåva ☺. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, barn är verkligen det finaste man kan få! ❤ Kram!

      Radera
  2. Kan inte tänka mig, vad fruktansvärt jobbigt och tungt det måste ha varit.. Och så fint ändå att få läsa och följa er resa som slutat i en vacker dotter och ännu ett mirakel på väg. Jag blir rörd och oändligt glad för er skull! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen! Vi är oerhört glada vi med att vår resa fick ett (eller två ❤) lyckligt slut! Barn är en gåva!

      Radera
  3. Frida Olofsson16 mars 2015 21:28

    Wow Ester, vilken resa! Tack för att du delar med dig, verkligen starkt och modigt gjort!
    "I allt detta vinner vi en härlig seger genom honom som har älskat oss" Gud är verkligen trofast, och jag är övertygad om att han kommer att använda er tuffa erfarenhet till att trösta och ge hopp till andra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! ❤ Det värmer. Och ja, Gud är verkligen god och om inte annat så har vi i alla fall fått lära oss vilken otrolig gåva från Gud ett barn är. En stor tröst i denna resa var alla berättelser om ofruktsamma kvinnor i bibeln som en efter en fick sina mirakler! Det är samma Gud vi har idag. :) Kram!

      Radera
  4. Charlotte Stiernspetz17 mars 2015 10:32

    Så fint att du delar med dig. Blir rörd till tårar av det du skriver. Så glad och tacksam till Gud att allt till slut gått bra för er😊. Barn är verkligen livets gåva från Gud💕. Ha det fint och lycka till med bebisen i magen!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Vi är också oerhört glada och tacksamma för våra mirakelbarn! :) önskar all lycka till dig och din lilla familj! Kram

      Radera
  5. Tack Ester för att du delar detta. Livet är en gåva, barn likaså.
    Allt Guds goda till dig och hela familjen!
    Daniel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Önskar detsamma till dig och er!

      Radera
  6. Vad modigt & fint av dig att berätta det här! Du är en verklig inspiration.
    Väldigt viktigt ämne, bra att du tog upp det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommetar och uppmuntran! Det värmer!

      Radera
  7. Jättebra skrivet och jag känner igen mig så väl. Vi har vetat ett tag att det är min sambo som inte har friska spermier. Så vi sökte för det förra året när vi kände oss redo för barn. Jag och min sambo är mitt uppe i samma process, för någon månad sen gjordes spolningen och jag håller med dig, det var fruktansvärt! Så nu väntar vi på nästa remiss...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, lider verkligen med er! Hoppas att du fick ett bra besked av spolningen iaf och att ni får er remiss snart. Den där väntan är ju så jobbig. :( Tack för att du delade! Hoppas och ber en bön för att er resa ska gå så snabbttoch smidigt som den bara kan och att den ska få ett lyckligt slut! Styrkekram!

      Radera
    2. Det såg bra ut på spolningen, äggledarna var öppna :-)

      Radera

Tack för att du tar dig tid till att lämna en kommentar! Det gör mig så glad! ❤

(Kommentarer som enbart innehåller reklam tas bort)

Flickr Images

Använder Blogger.