Förlossningshistoria, del 3

Här hittar ni: Förlossningshistoria, del 1 Förlossningshistoria, del 2 Förlossningshistoria, del 4 Förlossningshistoria, del 5 V...


Här hittar ni:
Förlossningshistoria, del 1
Förlossningshistoria, del 2
Förlossningshistoria, del 4
Förlossningshistoria, del 5

Vi kommer till parkeringen, kliver ur bilen (jag med väldigt stapplande steg) och ringer på dörren. Mitt i en värk möts vi av en undersköterska och hon får snällt stå med dörren uppställd och vänta på oss innan vi kan följa med henne in. Sköterskan leder oss sedan till ett undersökningsrum och hon förklarar samtidigt att det är överbelastat på förlossningen ikväll med ovanligt många födslar - det är kaos med andra ord.  (Klockan är nu strax efter 19). 

I undersökningsrummet påpekar jag att jag mår väldigt illa så jag får en fin kräkpåse i händerna och kräks upp middagen flera gånger om. Sköterskan kollar blodtrycket som var lite för högt och maken får sitta och massera en punkt i min rygg under värkarna. Efter en stund tänker jag att stackarn (maken alltså) måste ha kramp i handen så jag säger åt honom att sluta massera och istället bara trycka på punkten där det gjorde ont - jag hoppades på att det skulle vara mindre jobbigt för honom.

Efter att ha suttit i undersökningsrummet i vad som känns som en evighet kommer äntligen en barnmorska in som kollar bebisens hjärtljud, frekvensen på värkarna och hur öppen jag är - 6 centimeter öppen. Barnmorskan säger att de håller på att göra i ordning (aka städa ur) ett förlossningsrum till oss och hon undrar även vad jag tänker angående smärtlindring. Jag svarar att jag vill ha epidural och lustgas, och som den dumsnälla person jag är tillägger jag ett "om jag får?" på slutet. Barnmorskan svarar med ett varmt "det får du". Sedan går hon iväg för att se hur det går med förlossningsrummet och jag får order om att byta om från mina kläder till sjukhusskjortan så länge - och det var lättare sagt än gjort.

Ombytet blev en stor utmaning. För under tiden som jag hade legat med CTGn så började det sipprande fostervattnet att pumpas ut istället och allt blev blött. Så nu skulle jag alltså lyckas byta om från blöta kläder, med värkar som kom med 1-2 minuters mellanrum, till sjukhusskjorta och nättrosor. Jippie. Jag kan ärligt säga att det aldrig hade gått utan makens hjälp - och jag tror, vid närmare eftertanke, att han gjorde hela ombytet medan jag stod och andades igenom värkarna. (Klockan är nu 19.55 enligt journalen.)

Den första sköterskan kommer tillbaka och leder oss till vårt förlossningsrum. Vi fick såklart rummet som låg längst bort i korridoren och det kändes som den längsta promenaden i mitt liv. Vi får stanna ett flertal gånger på grund av värkarna och när vi äntligen kommer fram till rummet så får jag den berömda lustgasen. Den där gasen som inte hjälpte ett dugg. Jag tyckte i och för sig att det var skönt att få något att fokusera på under värkarna men för mig tog det inte bort någon udd av smärtan - så jag längtade efter epiduralen, men den dröjde.

Eftersom att jag hade högt blodtryck när jag kom in så var de tvungna att ta lite blodprover och utvärdera dem innan narkosläkaren vågade ge epiduralen. Så jag fick fortsätta med lustgasen (som höjdes något snäpp men som ändå inte hjälpte) medan blodproverna togs. Under den här tiden passade maken på att gå ut och fixa med parkeringen och hämta in den fullpackade BB-väskan.

När maken är borta (som för övrigt handlade om sisådär 10 minuter) och de håller på att ta prover så känner jag att det börjar trycka på väldigt mycket. Värkarna kommer oavbrutet utan uppehåll vilket gör att jag är tvungen att ta bort lustgasen för att inte bli för yr - för jag ville verkligen inte bli så borta att jag skulle missa förlossningen. Jag påpekar för kvinnan som tar proverna att det trycker på och får till svar att det ska kännas så. "Jahaja", tänker jag, och försöker andas igenom det.

När maken kommer tillbaka så kommer samtidigt en ny barnmorska in. Klockan är nu 20.35. Den nya barnmorskan (aka VÅR barnmorska) hade börjat två timmar tidigare på sitt pass på grund av att de var så överbelastade och jag påpekar även för henne att det trycker på väldigt mycket. Hon svarar att hon ska kolla hur det ser ut och sedan säger hon - "Det blir ingen epidural. Du är fullt öppen. Du ska föda barn nu".

Liknande inlägg

0 kommentarer

Tack för att du tar dig tid till att lämna en kommentar! Det gör mig så glad! ❤

(Kommentarer som enbart innehåller reklam tas bort)

Flickr Images

Använder Blogger.