Förlossningshistoria, del 5

Här hittar ni: Förlossningshistoria, del 1 Förlossningshistoria, del 2 Förlossningshistoria, del 3 Förlossningshistoria, del 4 Beb...


Här hittar ni:
Förlossningshistoria, del 1
Förlossningshistoria, del 2
Förlossningshistoria, del 3
Förlossningshistoria, del 4

Bebisen är ute och orden "det är en flicka!!" ekar i hela rummet. Sedan lägger de henne, den där knallrosa och gråtande bebisen, på mitt bröst. Känslan är fullkomligt överväldigande och obeskrivlig. 

Därefter får min man en sax i handen med hänvisningen om var han ska klippa navelsträngen - klipp - och sedan är det dags för efterarbetet (ja, det är ju tyvärr inte klart bara för att bebisen är ute). Moderkakan kom lyckligtvis ut på första krystningen och när barnmorskan frågar om vi vill se den så svarar jag ja. Ett ja som min älskade man än idag önskar att jag inte hade sagt. 

När moderkakan var ute kunde de konstatera att min livmoder inte drog ihop sig som den skulle. De förklarar att det har gått så snabbt att livmodern inte har hunnit med i svängarna. De sätter in ett hjälpande dropp samtidigt som de börjar trycka på magen för att hjälpa livmodern på traven. Det här tryckandet var ju inte som en lätt smekning direkt utan tänk er känslan när man får en hård boll i magen och tappar andan - fast värre. Det var bland det jobbigaste av hela processen.

Efter att de har mosat min mage en stund så är det dags för finjusterandet - med nål och tråd. En slags verkningslös bedövningskräm smörjs på och sedan är orden "fokusera på din dotter" den enda bedövningen jag får. Det var lättare sagt än gjort för jag såg ju bara henne uppifrån och allt man ser då är en vit mössa - och en vit mössa tar inte riktigt bort känslan av att någon sticker en med en nål. 

När efterarbetet är avklarat springer vår barnmorska vidare till nästa födande kvinna på tur och samtidigt tar sköterskan bort dottern från mitt bröst för att hon ska vägas och mätas - 4110 g och 52 cm lång. En stor tjej enligt dem - men en liten enligt oss. Hon såg ju så yttepytteplutteliten ut för oss.

Efter vägningen blev vi lämnade ensamma i rummet med vår dotter och det berömda förlossningsfikat. Vi tittar på den där lilla människan som ligger innanför makens tröja och på varandra och försöker smälta att det är hon som har legat i min mage i drygt 9 månader. Att hon är en blandning av oss. Vår dotter. Vårt bönesvar. Kärleken sköljer över oss samtidigt som vi sväljer de sista tuggorna. När fikat är uppätet och jag har samlat kraft till att besöka toaletten (att kissa efter förlossningen är tydligen obligatoriskt) så tar vi adjö av förlossningssalen och vandrar upp till BB - stolta och lyckliga som aldrig förr.   

Liknande inlägg

0 kommentarer

Tack för att du tar dig tid till att lämna en kommentar! Det gör mig så glad! ❤

(Kommentarer som enbart innehåller reklam tas bort)

Flickr Images

Använder Blogger.