När lillasyster föddes, del 2

Här kommer fortsättningen på när lillasyster föddes. Del 1 hittar ni här . ❤ ❤ ❤ När vi kommer till förlossningen så bestämmer vi os...


Här kommer fortsättningen på när lillasyster föddes. Del 1 hittar ni här.

När vi kommer till förlossningen så bestämmer vi oss för att parkera i parkeringshuset och promenera den sista biten för att maken skulle slippa fixa med det senare och vi tänkte: "På 8 minuter hinner vi ju lätt ta oss dit".  Jo tjena. Så fort jag ställer mig upp och börjar att gå så kommer värkarna betydligt tätare och den annars korta promenaden blev en väldigt lång promenad med många pauser. När jag gör mitt yttersta för att andas igenom värkarna så börjar min pratglada man att fråga tusen frågor om värkarna, hur det känns och hur det går. Jag blir så illa tvungen att sluta andas för att kunna svara honom, så jag utbrister högt: 
"DU KAN JU INTE BÖRJA FRÅGA MIG EN MASSA FRÅGOR MITT I EN VÄRK FATTAR DU VÄL?!
Och det förstod han från och med nu.

När vi äntligen kommer fram så verkar personalen fortfarande tro att vi har lång väg kvar så de visar oss till ett undersökningsrum, sätter på ctgn och går ut och säger att de kommer tillbaka om ungefär 20 minuter. Klockan är nu strax efter 18 och jag vrider mig av smärta och frågar ständigt mannen om hur många minutrar som har gått och om de inte skulle komma tillbaka snart samtidigt som jag mumlar för mig själv att jag inte orkar mer och att jag måste kissa. 

Efter ungefär 30-40 minuter så tvingar jag maken att ringa på klockan för att jag verkligen är tvungen att kissa. Barnmorskan kommer in och säger lite lätt: "Ja, du har en del kraftiga värkar va?". Ja, tack för att du konstaterar det uppenbara. Vi berättar läget för barnmorskan och jag tar med mig maken in till badrummet och försöker att kissa. Det gick sådär, men det blev åtminstone inte samma panik som förra gången när bebisen var på väg ut i toaletten.

När vi kommer tillbaka får jag lägga mig i sängen igen för att bli undersökt och barnmorskan säger: "Ja, ojdå, du är ju 10 cm öppen". Jag nickar lite instämmande samtidigt som jag inombords skriker: "DET VISSTE JAG VÄL!" Barnmorskan fortsätter: "Du ska få ett förlossningsrum, jag tror att du får ligga kvar i sängen så rullar vi in dig."
 "JA TACK."

När vi kommer till rummet får jag äntligen den berömda lustgasen som gjorde sig välförtjänt av sitt rykte den här gången och jag andades som aldrig förr. Åh som jag andades. Ljuvliga ljuvliga lustgas. Jag får också träffa en ny barnmorska som undersöker mig samtidigt som jag meddelar att jag fortfarande känner mig kissnödig så de bestämmer sig för att för att tömma mig. Det var en väldigt konstig men skön känsla att kunna kissa utan att kissa. När jag blivit tömd så får vi byta barnmorska ännu en gång och hon frågar om jag känner att det trycker på något, men det gör jag inte. Vattnet har inte gått och även fast barnmorskan tror att det kommer att gå vilken sekund som helst så frågar hon om jag vill att de ska ta hål på hinnorna eller om jag vill vänta på att det sker av sig själv. Det var ett lätt beslut.
"Ta hål!"

Sagt och gjort. Klockan 19.10 tar de hål på hinnorna och krystvärkarna kommer i samma ögonblick som vattnet rinner. Jag krystar en gång och sedan får jag panik. Jag hade ju längtat efter krystvärkarna, längtat efter det där sköna trycket istället för värkar men nu möttes jag av något annat. En oerhörd konstant smärta och ett obehagligt tryck som gjorde att jag tappade kontrollen. Jag kan inte urskilja krystvärkarna från smärtan och hela kroppen skriker tryck samtidigt som barnmorskan säger: "TRYCK INTE, VÄNTA PÅ VÄRKEN" så jag försöker att bara andas - tills det inte går längre. Jag börjar att trycka och barnmorskan frågar om jag har en värk. Jag svarar med ett snabbt ja även fast jag inte har den blekaste aning om jag har en värk eller inte och barnmorskan svarar tillbaka: "Det tror jag inte" och sedan får jag bara andas igen. Det kändes som att tiden stod stilla och att jag skulle spricka från härlighet till härlighet men plötsligt säger barnmorskan att bebisen försöker att vinka samtidigt som jag känner hur de lirkar ut henne och poff! Smärtan och trycket är väck - hon är född! Nu fylls jag av ett sådant glädjerus att jag börjar att gråta. Ett glädjerus över att få se henne men också en lättnad över att få slippa smärtan. Sedan lägger de henne på mitt bröst, vår skatt, vårt mirakel, vår lilla T.  

Liknande inlägg

2 kommentarer

  1. Jag lider med dig när jag läser och gläds när smärtan ger med sig och lilla gumman kommer till världen. Välsignelse över er båda. Kram mamma.

    SvaraRadera

Tack för att du tar dig tid till att lämna en kommentar! Det gör mig så glad! ❤

(Kommentarer som enbart innehåller reklam tas bort)

Flickr Images

Använder Blogger.